Jag har ingen fast start på allt det här,
jag har ingen dag jag kan välja,
någon kommentar som triggade mig,
jag har ingen riktig grund alls för min start.

Men jag vet att jag har varit här länge,
många år, för då jag började tänke på det här
påriktigt lär vara i 5an-6an.

Jag vet att jag ljög, jag sa att jag hade basill
fobi, och kunde därför hoppa över att äta i skolan,
för det förstår ju vem som helst, det är ett hav av bakterier,
jag lär dem tro att det var så,
fast jag vet att det snurrade massa saker i mitt huvud.

Under mitt första år på högstadiet fickjag ordnat så att
jag tog maten hos mattanterna, och där sprack min plan,
nu var jag tvungen att äta (eftersom de höll koll på mig)
och de kontrollerade hur mycket jag åt. trodde dem,
för jag petade alltid i det då jag åt med mina vännner,
sa att det var äcklig och sen kastade jag allt igen.

Det var här jag skar mig själv, de var nu min höft fick agera klotterplank
åt rakbladet eftersom jag var tvungen att känna en fysisk smärta
ibland, det var även nu jag inledde en relation som kostade
mig många tårar, jag tårkade många droppar blod från hans armar
och tröstade honom 100 miljoner gånger,
det var nu jag svävade mellan helvetet och himlen.
Han hjälpte mig ner till botten och en bit till.
Men idag saknar jag honom, för han var även den enda
som fått mig att skratta från hjärtat på år...