Vart började det? Del tre.
Efter min intolerans diagnos gick mitt liv ut för,
Det enda i hela mitt liv som jag hade kontroll över
gled ut mina händer. Mat blev nu ett okänt fenomen.
Mamma såg en ny värld, jag såg en mindre värld,
Hon såg nya möjligheter, jag såg mer begränsningar.
Jag fick prova allt allt allt som jag nu mer kunde äta,
och jävlar vad jag fick äta, hon bakade och grejade 7 dagar
i veckan, och jag åt, 7 dagar i veckan.
Det var under den här perioden jag började spy,
dagligen, och idag ser jag vilka spår det har satt på min kropp,
mina tänder är sköra, små små små flisor har lossnat,
jag har små små små vita prickar på tänderna.
Jag vet varför de är där, varje gång jag ser dem så vet
jag vad jag har gjort mot mig själv och mina kropp.
Det är en ständig påminnelse.
Det fanns inget i mig som mådde bra på den här tiden och besöken
till sjukhusen var många, utav diverse anldningen,
men de var aldrig relaterade till maten.
Jag minns varje gång jag fick åka in, om de så var i ambulans
eller i mammas bild, om det så var över en dag eller flera
nätter, de skulle alltid väga mig, varje gång,
jag följde siffran noga, gissade mig till den innan jag stälde mig på vågen,
för att väga mig hemma hade jag inte börjat med än,
Jag kände igen min kropp ändå.
Jag gick i 8:an, var 14-15 år och ville inget annat än att dö.
vart började det? del två.
Mitt förhållande tog slut, men inte våran relation,
dagligen sa han att han skulle ta sitt liv, att det var mitt
fel om han dog, att han inte orkade mer, att allt var slut.
Jag levde med en sån ångest att minsta lilla grej rubbade
hela min existens.
Maten blev en utav de få saker som jag kunde styra, som
jag hade kontroll över.
och det utnyttjade jag till max!
Jag blev även bästa vän med en tjej i min klass,
hon var sjuk på riktigt även om hon inte insåg det själv,
vi pratade öppet om kalorier, spy tecknik, bra mat, dålig mat,
hur vi gick till väga, hur vi kände och hur vågen förändrades.
Hon var duktig, så otroligt stark och hon tycktes aldrig faila.
Det var även här jag träffade min nuvarnade pojkvän,
riddaren i mitt liv, mitt allt, mitt hopp, mitt liv!
Hn gjorde mig glad, fick mig att kämpa på lite extra utan
att han vista om något, för ingen viste ju något, utam min vän.
Jag gick från att väga 52-53 kg till att väga 49 kg,
men jag var så svag, så sjuk och så galet ömtålig,
hostade någon i klassen så låg jag sjuk i 2 veckor i princip.
Det var i mars 2008 som jag föll ihop totalt.
Jag var så sjuk, ett tag trodde de till och med att jag skulle dö,
men 5 månader senare visade det sig att jag var intolerant mot gluten.
Så min kropp hade själv slagit ned alla upptagnings förmågor för att
skydda mig, det här är enda gången min kropp har jobbat med mig!
Men där var jag, inlagd på sjukhus, permiss, ambulans in till akuten, inlagd,
permiss, ambulans in till akuten och sedan inlagd igen.
3 veckor låg jag där totalt.
Nu älskade jag min kropp, den var precis som den skulle vara,
precis vad jag drömt om, jag var perfekt.
Sen talade läkarna om för mig att jag skulle gå upp 10 kilo
då jag blivit frisk igen...
Bild på mig när jag vägde 53,5 kg.
Vart började det?
jag har ingen dag jag kan välja,
någon kommentar som triggade mig,
jag har ingen riktig grund alls för min start.
Men jag vet att jag har varit här länge,
många år, för då jag började tänke på det här
påriktigt lär vara i 5an-6an.
Jag vet att jag ljög, jag sa att jag hade basill
fobi, och kunde därför hoppa över att äta i skolan,
för det förstår ju vem som helst, det är ett hav av bakterier,
jag lär dem tro att det var så,
fast jag vet att det snurrade massa saker i mitt huvud.
Under mitt första år på högstadiet fickjag ordnat så att
jag tog maten hos mattanterna, och där sprack min plan,
nu var jag tvungen att äta (eftersom de höll koll på mig)
och de kontrollerade hur mycket jag åt. trodde dem,
för jag petade alltid i det då jag åt med mina vännner,
sa att det var äcklig och sen kastade jag allt igen.
Det var här jag skar mig själv, de var nu min höft fick agera klotterplank
åt rakbladet eftersom jag var tvungen att känna en fysisk smärta
ibland, det var även nu jag inledde en relation som kostade
mig många tårar, jag tårkade många droppar blod från hans armar
och tröstade honom 100 miljoner gånger,
det var nu jag svävade mellan helvetet och himlen.
Han hjälpte mig ner till botten och en bit till.
Men idag saknar jag honom, för han var även den enda
som fått mig att skratta från hjärtat på år...
