Tiden gick, det blev höst och jag började i 8:an.
Mitt förhållande tog slut, men inte våran relation,
dagligen sa han att han skulle ta sitt liv, att det var mitt
fel om han dog, att han inte orkade mer, att allt var slut.
Jag levde med en sån ångest att minsta lilla grej rubbade
hela min existens.
Maten blev en utav de få saker som jag kunde styra, som
jag hade kontroll över.
och det utnyttjade jag till max!


Jag blev även bästa vän med en tjej i min klass,
hon var sjuk på riktigt även om hon inte insåg det själv,
vi pratade öppet om kalorier, spy tecknik, bra mat, dålig mat,
hur vi gick till väga, hur vi kände och hur vågen förändrades.
Hon var duktig, så otroligt stark och hon tycktes aldrig faila.

Det var även här jag träffade min nuvarnade pojkvän,
riddaren i mitt liv, mitt allt, mitt hopp, mitt liv!
Hn gjorde mig glad, fick mig att kämpa på lite extra utan
att han vista om något, för ingen viste ju något, utam min vän.

Jag gick från att väga 52-53 kg till att väga 49 kg,
men jag var så svag, så sjuk och så galet ömtålig,
hostade någon i klassen så låg jag sjuk i 2 veckor i princip.
Det var i mars 2008 som jag föll ihop totalt.
Jag var så sjuk, ett tag trodde de till och med att jag skulle dö,
men 5 månader senare visade det sig att jag var intolerant mot gluten.
Så min kropp hade själv slagit ned alla upptagnings förmågor för att
skydda mig, det här är enda gången min kropp har jobbat med mig!

Men där var jag, inlagd på sjukhus, permiss, ambulans in till akuten, inlagd,
permiss, ambulans in till akuten och sedan inlagd igen.
3 veckor låg jag där totalt.

Nu älskade jag min kropp, den var precis som den skulle vara,
precis vad jag drömt om, jag var perfekt.
Sen talade läkarna om för mig att jag skulle gå upp 10 kilo
då jag blivit frisk igen...




Bild på mig när jag vägde 53,5 kg.