Efter min intolerans diagnos gick mitt liv ut för,
Det enda i hela mitt liv som jag hade kontroll över
gled ut mina händer. Mat blev nu ett okänt fenomen.
Mamma såg en ny värld, jag såg en mindre värld,
Hon såg nya möjligheter, jag såg mer begränsningar.
Jag fick prova allt allt allt som jag nu mer kunde äta,
och jävlar vad jag fick äta, hon bakade och grejade 7 dagar
i veckan, och jag åt, 7 dagar i veckan.

Det var under den här perioden jag började spy,
dagligen, och idag ser jag vilka spår det har satt på min kropp,
mina tänder är sköra, små små små flisor har lossnat,
jag har små små små vita prickar på tänderna.
Jag vet varför de är där, varje gång jag ser dem så vet
jag vad jag har gjort mot mig själv och mina kropp.
Det är en ständig påminnelse.

Det fanns inget i mig som mådde bra på den här tiden och besöken
till sjukhusen var många, utav diverse anldningen,
men de var aldrig relaterade till maten.

Jag minns varje gång jag fick åka in, om de så var i ambulans
eller i mammas bild, om det så var över en dag eller flera
nätter, de skulle alltid väga mig, varje gång,
jag följde siffran noga, gissade mig till den innan jag stälde mig på vågen,
för att väga mig hemma hade jag inte börjat med än,
Jag kände igen min kropp ändå.

Jag gick i 8:an, var 14-15 år och ville inget annat än att dö.