Igår när jag stod i duchen och betraktade min kropp
men avsky upptäckte jag de där ljusrosa ärren som
går kors och tvärs över hela min högra höft,
Jag kommer ihåg när jag skapade de där ärren,
Hur jag skruvad loss rakbladen från de nya penvässarna,
tog med mig dem in på mitt rum, in i duschen eller
egentligen överallt där jag visst att jag kunde vara själv.

Jag skar mig aldrig för att dö, inte heler för att visa någon,
inte heller för att få att göra mig själv illa.
Jag skar mig för att se mitt egna blod, för att övertyga mig själv
om att jag fortfarande levde, att jag fortfarande var dödlig.
Jag ville känna den där brännade känslan då huden gick sönder,
Hur det stack i ögonen precis innan tårarna kom och hur jag sedan
fick kämpa för att hålla samman leendet då jag avslutade med att
hälla salt eller citron i såren.

Jag kommer ihåg en gång, då jag skurit lite för högt upp,
jag hade ett par svarta väldigt lågt skurna jeans på mig och mamma
såg ett utav såren, givetvis frågade hon vad jag hade gjort.
Utan att ens tänka svarade jag "jag skar mig på mitt nitskärp, du vet nitarna
sitter inte så bra på dem".

Efteråt funderade jag på om jag var så illa ute att jag till och med kommit på
bortförklaringar utan att själv tänka på det, mamma trodde mig i allafall,
för det var ju på den tiden då nitskärpet aldrig lämnade min höft, då håret var
så nära svart de kan bli, då jag använde på tok för mycket kajal och alltid
bar mina tajta svart jeans eftersom de var på snudden för små och på så vis
gjorde mina ben smalare.

Det var på den tiden då jag fortfarande var duktig!